Intervju i Mama

I nya Mama är det en artikel som handlar om författardrömmar och att förverkliga dem. Jag och några andra "författarmammor" (Sofie Sarenbrant, Nina Ulmaja och Pernilla Alm) blir intervjuade och ger läsarna våra bästa tips. 

Spring och köp! 

Kvällens godnattsaga

Blev en outslitlig klassiker som fyraåringen valde: Historien om någon av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen.

Vad är det som gör den här boken så bra?

Jag vet inte riktigt. Kanske är det den genialiskt enkla idén med den röda tråden som löper över sidorna? Kanske är det det klassiska deckarupplägget med ett mysterium som måste lösas? Eller det direkta tilltalet och upphovsmännens medvetenhet om högläsningssituationen?

En favorit är den, i alla fall. 

Författarpresentation

Jag har lagt upp en författarpresentation på Författarcentrums hemsida.

Så nu går det bra att boka mig via Författarcentrum. Jag träffar gärna elever och pratar om Slottet av is, eller allmänt om skrivande och läsande.

Länken hittar du HÄR. 

Några fler läsarreaktioner

Slottet av is har fått några fler omdömen lite här och var.

Sundsvalls tidning har recenserat.

Barnboksprat, Josefin på Fabulerat och Judit på Beasbokhylla (här fungerade det tyvärr inte att länka till själva inlägget) har skrivit om boken.

I dag recenserade stora fina Bokhora också - yey! (Intressant läsning av Johanna K, som har funderat över om Härskaren och pappan är samma person.)

Och så har det droppat in en hel del omdömen på Adlibris. (Gladast blir jag förstås över Williams kommentar. Han tyckte nämligen att han kom in i boken snabbt, fast han inte brukar göra det. Det glädjer mig, William. Jag tycker nämligen att man ska komma in i en bok snabbt. Annars har författaren inte riktigt lyckats.)

Jättekul, tack till er som har läst och tagit er tid att skriva och berätta vad ni tyckte! 

En försenad award

Tack, snälla Jonna för att jag fick en Liebster blog award av dig! Jag blev jätteglad. Och förlåt att det tagit så lång tid att svara på frågorna i awarden.

Vad ville du bli när du var liten?
 

I alla Mina vänner-böcker skrev jag alltid att jag ville bli advokat. Men jag tror att jag också ville bli författare, innerst inne, fast jag kanske inte visste om det själv på den tiden.

Vad är du idag?

Jag är just nu, peppar, peppar, ganska lycklig. Jag hoppas att få fortsätta vara det. Livet går ju upp och ner, och förra året var (på det privata planet, så att säga utanför bloggen), ett riktigt skitår. Men nu ser det ut som att många roliga saker väntar. Jag hoppas att allt det där fina och braiga som jag väntar på verkligen blir av.

Vart vill du helst resa?

New York har jag varit i ett par gånger, och dit reser jag gärna tillbaka. Tokyo är ett annat drömresmål. Jag gillar storstäder. Men i sommar åker vi faktiskt till Korsika. Det ska också bli fint.

Var ser du dig själv om fem år?

Jag hoppas att jag är lite mognare, lite tuffare, lite bättre på att ta plats även i sammanhang där jag känner mig obekväm. Jag jobbar på det där varje dag, och om jag tänker på den person jag var för fem år sedan så tycker jag att jag är mycket tydligare och rakare mot mig själv och mot andra med vad jag vill och vad jag känner. Jag hoppas att jag fortsätter att utvecklas på det sättet. Och så hoppas jag att jag har hittat ett optimalt sätt att kombinera skrivande och juristjobb på.

Rött eller vitt?

Vitt.

Sommar eller vinter? 

Sommar.

Skog eller hav?

Åh, svårt. Jag älskar båda. Men okej, hav då.

Vad gör dig ledsen?

Orättvisor. Nästan alltid just det, när de större sätter sig på de mindre. Ibland blir jag ledsen över min egen otillräcklighet (mänsklighet?) också. Jag vill så mycket, och ibland blir jag besviken över att jag inte kan vara allt det jag önskar att jag var. Till exempel en supermamma som alltid har tålamod och aldrig tappar humöret.

Vad är det bästa du vet?

Mina barn. 

Nu ska man ju egentligen skicka vidare den här awarden. Men eftersom jag är så hopplöst sent ute så vet jag att flera av mina bloggfavoriter redan har fått den. Så jag passar det den här gången. Tack igen Jonna, jättekul att du gillar bloggen!

Varför bloggar man?

Ibland kan jag fråga mig det.

För det tar tid att blogga. Och det är en ständig avvägning mellan privat och personligt, det är recensionsex som ligger i bokhyllan och stirrar anklagande på en fast man hellre vill se Girls, det är det där ständiga men det här borde jag kanske kunna blogga om som äter sig in i vardagen tills man känner sig alldeles jagad, det är det dåliga samvetet när man inte hunnit uppdatera på några dagar.

Och så dimper det in ett fantastiskt mejl fullt med pepp och vänliga ord från en författarkollega eller en bloggkompis och man inser att om det inte vore för bloggen skulle jag inte ha fått de här mejlen, inte lärt känna de här människorna, inte ingått i den här gemenskapen, fått de här nya vännerna.

Och då blir man lite kär i bloggandet igen.

Tack! Ni vet vilka ni är. 

Bläddra Bläddra goes Underbara Clara (eller helgen som gick)

Vi har byggt ett litet hus, att bo i ibland när vi är lediga. Det ligger i Dalarna, på mina svärföräldrars tomt, och i helgen var det äntligen färdigt och vi kunde flytta in. Det är ett svart trähus med vit träpanel på väggarna, vitsåpade furugolv och en liten täljstenskamin.

Mycket av inredningen är ärvda grejer, loppisfynd eller sådant vi redan hade hemma. Dels av ekonomiska skäl, men också av miljöhänsyn. Vi har försökt hålla oss till naturmaterial: ull, trä, näver, koppar.

Jag och min man var lyckliga hela helgen, sådant här älskar vi. Att få borra upp hyllor, bädda rent med de fina mjuka lakanen, lägga ut den reafyndade mattan och ställa upp de gamla apoteksflaskorna ovanpå skåpet. Barnen byggde barkbåtar och spelade min mans gamla "Momopol".

Och jag fick äntligen känna mig lite som Underbara Clara. Jag har till och med beställt hem en stor dunk linoljesåpa. (Clara är en av Sveriges största bloggare, som bor på landet i en trävilla full av miljövänliga loppisfynd. Och hon älskar linoljesåpa.)

Andra boken-ångesten: Malin Klingenberg gästbloggar

I dag är jag väldigt stolt över att presentera en gästbloggare här hos mig, nämligen barnboksförfattaren Malin Klingenberg! Malin skriver lättläst, humoristiskt och egensinnigt och i dagarna har hon precis kommit ut med sin andra bok: Irene och sedelsugen på Schildts & Söderströms förlag. 

Malins gästinlägg handlar, lämpligt nog, om hur andra boken kan bli en betydligt tuffare resa än vad man tänkt sig. (Och jag skriver lämpligt nog, eftersom jag precis i detta nu, befinner mig där Malin gjorde när hon hade skickat in sitt andra manus till förlaget.)

Här kommer Malins text: 

Foto: Aja Lund/Lundagård

År 2010 kom min första bok Patrik och Pensionärsmakten ut. Jag var överlycklig. Så klart. Jag hade skickat in manuset till exakt ett förlag och det blev antaget. Jag var därför vid gott mod när jag skulle skriva min andra bok. Det här kan jag, för jag har gjort det förr, tänkte jag och satte igång. Författandet av uppföljaren började bra. Jag var inspirerad och jobbade på. Sen skickade jag in manuset och fick veta att det var något väsentligt i berättelsen som fattades.

En av utmaningarna med att skriva är att förhålla sig sakligt till det man producerar. Själv varvar jag stunder av hybris när jag tycker att jag är fantastisk, med andra stunder, då jag undrar jag varför jag överhuvudtaget ids försöka när det finns så många andra författare därute som antagligen är mycket mer produktiva, ambitiösa och begåvade än jag. Tankarna vandrar precis hursomhelst och det finns inget mätinstrument som säger om jag har rätt eller fel. Ensamheten som på ett sätt är en förutsättning för att jag skall få något skrivet, blir ett gissel.

Efter att ha skjutsat manuset fram och tillbaka tre gånger för omarbetning (det fanns massor som inte fungerade i texten, jag förstod precis vad som var fel … efter att redaktören påpekat det) började min desperation växa. Jaha, tänkte jag till sist. Jag kunde tydligen bara skriva en bok. Precis lika lätt som det är att bli upplyft av god feedback är det att slås ner av motgångar.

Som tur är jag envis. Sent en natt fick jag en helt ny idé och följande morgon raderade jag 23 av de 25 kapitel jag hade skrivit och började om från början. Till min glädje och lättnad var mina redaktörer nöjda med den nya berättelsen. Irene och sedelsugen höll jag i min hand för första gången för ett par veckor sedan. Och det kändes nästan ännu skönare än när min första bok kom, bara för att jag visste vilket jobb som låg bakom.

För tillfället går jag omkring och filar på idéer till en tredje bok i serien. Den här gången inbillar jag mig inte att jag vet hur man gör. Det kan hända att trean kräver en helt annan process än de tidigare. Men jag har lärt mig att det lönar sig att vara envis och jobba hårt. Det blir en bok till slut. Bara jag vågar radera det som inte är bra. Och bara jag inte ger upp vid minsta motstånd.

Tusen tack för att jag fick gästblogga hos dig, Janina! 

Tidigare i veckan har jag besökt Mia (skrifva.blogspot.com), Amanda (amandas.papper.fi), Jessica (bokbabbel.com) och Maria (turtschaninoff.blogspot.com). Hälsa gärna på hos mig på engulapelsin.blogspot.com!

Släppfest för Solviken

Min skrivarkurskompis Annika Estassy debuterar i dagarna med sin frelgoodroman Solviken. I måndags var det kalas för boken!

Det var jättetrevligt att få komma och fira Annika. Och nu ska det bli spännande att få läsa boken.

Björnstjerna-bonanza

Jag var uppe på förlaget i fredags och då fick jag med mig den här boken hem. Jonna Björnstjernas bilderböcker om den underbara familjen Kanin har varit slutsålda ett tag, men nu har de kommit ut i en fin samlingsutgåva med tre bilderböcker i en bok. 

Nu är jag ju förstås lite partisk, men åh, vad jag tycker att Jonnas böcker är rysliga och härliga på samma gång! Min fyraåring och jag högläste och han hade en väldigt stark läsupplevelse. Jag frågade om jag fick blogga om den, men det fick jag inte. Så då gör jag förstås inte det. 

Hur som helst tycker jag att de här böckerna är riktigt läskiga, otroligt fint illustrerade och perfekta att högläsa. Bilderbokstips alltså! Passar från tre år och uppåt, och kanske inte de mest lättskrämda telningarna. 

Barnboksentusiast avslöjar: så mutar jag mina barn

Min äldsta son fyller sju till sommaren och han har kunnat läsa i lite drygt två år. Men han gör det oftast inte frivilligt. 

Själv lärde jag mig läsa, satte mig på eget initiativ med en hög Bamse-tidningar och gick sedan raskt vidare till kapitelböcker. Aldrig att någon behövde uppmuntra, tjata eller muta mig för att få mig att läsa. 

Men alla barn är olika. Och det enda som gäller för att få upp läsflytet är att nöta, nöta och nöta läsning. 

När man kommit över tröskeln som läsare, och läsningen går av sig själv, det är då den blir njutbar. Och det är då det går att koncentrera sig på berättelsen istället för på tekniken. 

Det här vet jag. Men för min son är det svårt att ha ett långsiktigt, vuxet perspektiv på sitt läsande. För honom ligger det närmare till hands att ge upp när det känns trögt, be mig eller sin pappa läsa högt, eller springa iväg och spela tevespel istället. Och därför hjälper jag honom att bryta ner det övergripande målet – att bli en god läsare – till för honom greppbara beståndsdelar. 

Han får lägga en glaskula i en burk för varje gång han läser exempelvis ett kapitel i Bamse eller ett antal sidor i någon lagom svår bok. (Hur ofta han vill läsa väljer han själv.) När burken är full får han en belöning. 

Mutor? Förkastlig barnuppfostran? Nej, det tycker inte jag. Jag tycker att det är pepp och uppmuntran på ett sätt som en sexåring kan förstå och ta till sig. 

Lässvacka

Jag har inte haft läslust på sistone. Speciellt inte lust att läsa barn- och ungdomsböcker: läsning som är kopplad till bloggen och mitt eget skrivande. Det har varit mycket på sistone med släpp av Slottet av is, nytt jobb och annat och jag har inte riktigt haft energi för att läsa andras böcker på samma sätt som jag brukar.

Jag har också haft ett sug efter att läsa böcker för vuxna. Kanske för att den läsningen över huvud taget inte är kopplad till prestation (=eget skrivande) eller att skriva recensioner för mig.

I dag på pendeltåget läste jag Kristian Lundbergs Yarden. En tunn liten sak som berörde mig mycket. Det var just den typen av bok jag behövde just nu. 

Recension i GP

Jag har ju redan passerat gränsen för "jag är supercool och länkar inte till mina recensioner".

Så vad sjutton.

I dag recenserade GP. Den som vill veta om det var en positiv eller negativ recension kan klicka HÄR.

(Och ett varmt tack till fina Christin Ljungqvist som mejlade mig bilder på tidningen i morse.)

Fackboksfavoriter

Det är äntligen vår, och som vi har längtat!

Nu kastar jag mig över trädgården, och barnen över småkryp och blommor.

Björn Bergenholtz fackbokserie Känn igen 25 passar årstiden utmärkt. De är fina och pedagogiska, med trevliga och tydliga färgbilder och en text som väcker lust att lära. 

Min sexåring är mäkta stolt över alla blommor och svampar han lärt sig och ljudar uthålligt de kluriga namnen: styv-mors-viol, fjäll-skiv-ling. 

Smålandsposten recenserar

Slottet av is har fått en jättefin recension i Smålandsposten. Gladast blev jag över att recensenten kallar boken en riktig bladvändare.

HÄR har ni länk till hela recensionen.